Mamma Petra

Jaa.. nu har jag skaffat mig en egen blogg också. Ärligt så trodde jag inte att den dagen skulle komma, för att jag inte visste vad jag isåfall skulle skriva om eller om jag skulle ha tid att skriva överhuvudtaget.
Men anledningen till att jag nu skaffat mig en blogg är att jag och min pojkvän, Patrik, ska få en liten bebis i sommar och då tyckte jag att det skulle vara bra med en blogg så mina vänner, och alla andra som vill läsa, ska få möjligheten att veta hur vi mår, hur det går och vad som händer osv.
Så slipper jag samtidigt berätta i omgångar för nya personer flera gånger varje dag också ;)
Fast självklart är det roligt att prata om det, men det kan bli lite jobbig ibland när jag känner att jag inte riktigt har tid och måste berätta allt från början för det  är en ny person som vill veta.

Allt började iallafall så här...
För lite mer än ett år sedan fick jag magkatarr och det satt i ett tag.
Och symtomen jag fick utav det var illamående, ingen matlust men proppmätt efter jag knappt ätit något och sedan skit hungrig en kvart efter, trötthet pga att jag inte fick i mig någon mat, uppblåst/svälld i magen, osv.
Och det hann aldrig rikigt gå över innan jag blev gravid.
Så när jag väl blev gravid så märkte jag inget pga att jag tidiagre haft liknande symtom.
Jag fick inte heller någon mens för samtidigt som jag bytte från vanliga ppiller till minipiller, som de flesta inte får någon mens utav, blev barnet till och jag fick då inte heller någon mens och trodde att det berodde på minipillrerna(som för övrigt inte hjälpt mig något eftersom jag ätit dom samtidigt som jag varit gravid)

Men en morgon när jag vaknade och min mage fortfarande var uppsvälld tänkte jag "men vad har jag nu ätit för konstigt, uppblåstheten brukar ju alltid försvinna under natten"
jag tänkte inte så mycket mer på det utan trodde att det skulle försvinna senare på dagen eller nästa natt och så.
Men den försvann aldrig utan jag gick så några dagar, minns inte exakt hur länge eftersom jag hade så dålig koll pga att jag var van att vara uppblåst i magen.
Men när jag börja känna några konstiga "rörleser" i magen tänkte jag "nää, nu gör jag ett graviditetstest"
Och Patrik höll med mig och fixade ett test som efter 5 minuter visade svagt,svagt positivt.
Jag fick en chock fast jag ändå hade mina aningar och började böla så Patrik fick trösta mig.
Sedan beställde vi tid hos Ungdomsmottagingen för ett graviditetstest där också så att dom sen kunde hjälpa oss att räkna ut hur långt jag hade gått i graviditeten.
Barnmorskan kände på min mage och sa "jag skulle chansa på 18e veckan, men ska se om jag kan fixa en tid uppe på sjukhuset på gyn för ett ultraljud."
Sedan fick vi, jag och Patrik gå in till kuratorn en stund och där pratade vi om vad vi ville skulle göra och fick lite information om aborter och så. Och sedan fick vi åka till sjukhuset.

På sjukhuset fick vi sitta och vänta en stund, men inte så länge som jag trodde. Sjukhus förknippar man ju med att sitta och vänta, iallafall jag. Men sedan kom en kvinna som bad oss följa med henne, så gick vi in till ett rum.
Där väntade vi på läkaren och jag tänkte "Hoppas jag få en svensk läkare så jag hör vad hon säger.) när han kom in så kände jag en liten lättnad "Puh, han var iallafall svensk" - Trodde jag ja! Han såg bara svensk ut.
Men det gick bra. Jag fick lägga mig på sängen som fanns där inne och blotta magen medans dom la lite KALL gele på min mage som han använde i ultraljudet. Och det började sparka direkt i min mage när han "rullade" med den där över magen, vilket läkaren också påpekade. Och efter vad han såg räknade han ut hur långt jag hade gått.
Jag fick tyvärr inte se så mkt på skärmen eftersom jag och Patrik inte visste om vi skulle behålla det eller inte, men Patrik såg lite iallafall! :)

När det var klart sa vi hejdå till läkaren och följde med kvinnan(som jag tyvärr inte minns namnet på) in till hennes kontor.
Där sa hon "jaa, det fanns en liten bebis där inne som sprattlade med fingrarna"
"Ja" sa vi. Och hon pratade lite till. Sedan sa hon "Du har alltså gått 19 plus 2 = 19 veckor plus 2 dagar"
och det blev också en liten chock. för vi trodde absolut inte att jag hade gått så långt.
En graviditet är på 40 veckor, och jag var då inne på vecka 20. Halva tiden.
Vi fick nr till avdelningen i hudik där man gör abort och sedan gick vi hem.

Så efter det blev det lite funderingar på hur vi skulle göra, och prat hemma med familjerna osv.
Det blev också ett besök hos kuratorn på ungdomsmottagingen som gav lite mer information.
När man hade gått så långt som jag hade gjort, så kan man inte längre bestämma själv om man vil göra abort eller inte.
Du kan bestämma dig för vad du vill, och om du vill det så kan du ansöka om en abort med särsklilda skäl till det. T.ex. en sjukdom som gör att du inte klarar av att ta hand om ett barn eller något liknande. Man måste ansöka från vecka 18 till vecka 21. Och får du ansökan godkänt så sätter läkarna igång värkar som leder till att du föder barnet som dör på vägen ut för att den inte utvecklats tillräckligt mycket för att klara av det. Sedan vet jag inte vart dom gör av bebisen.
Och har du gått längre än 21 veckor så kan du inte ansöka om aborten, då är det försent.

Så jag och Patrik kände inte att vi klarade av att göra det och efter mycket prat och funderingar tillsammans så bestämde vi oss för att behålla barnet och satsa på att bli en familj. Vilket nu känns jätte bra och som helt rätt val! :)

Nu har jag iallafall gått 20 plus 6. Och imorgon ska vi på familjecentrum och göra lite undersökningar och sådär, och sedan ska vi på stan och kika lite på mammakläder. Mamma tippsade om att det var rea ;) hehe.
Så jag ska försöka uppdatera imorgon så ni kan läsa om hur det gick! 

Nu ska jag gå och lägga mig, kroppen använder ju så mkt energi till bebben så jag blir så trött, speciellt på kvällarna.
Godnatt och sov så gott!